torsdag 4 juni 2009

Bloggen som kom av sig

Ibland blir det just ingenting. Här är det rapport- och anbudsarbete som gäller och inte så mycket spännande från fält att rapportera. Men det kommer så småningom, jag har inte lagt ned bloggen än i alla fall. Möjligen kan det dyka upp en och annan gästbloggare...

måndag 27 april 2009

Grävning i Mölndals Kvarnby


Min arbetsplats ligger i en före detta strumpfabrik i Mölndals Kvarnby och det är roligare än det låter. Forsarna i Mölndalsån har utnyttjats åtminstone sedan medeltid, först till mjölkvarnar och så småningom till allehanda industriverksamhet. Idag är området riksintresse för kulturmiljövården och en mäktig miljö att vistas i. Tyvärr pågår ingen industriverksamhet alls här idag. De gamla byggnaderna har byggts om till chica kontorslokaler för folk i kultur- och designbranschen medan de nya byggnaderna (som inte ses med lika blida ögon av design- och kulturfolket) helt sonika rivs.

Jag deltog nyligen, tillsammans med en bebyggelseantikvarie, i en liten grävning i Kvarnbyn, en såndär kul grej som ligger lite utanför den vardagliga verksamheten. Orsaken till det hela var – som syns på bilden ovan – att forsen underminerar en stödmur invid ett par byggnader. Rasrisken är stor och området är delvis avstängt. För att minska på vattentrycket planerar man lite olika åtgärder och en av dem är att eventuellt öppna en avstängd kvarnränna (nedan). Vårt uppdrag var helt enkelt att se vilka strukturer som eventuellt fanns kvar under alla fyllningsmassor.


Genom öppningen på bilden ovan har det en gång runnit vatten. Stenarna till vänster är den gamla botten i forsen och vi kan ana var rännan grävt sig ned (mitt i bild). Byggnaden är en liten mjölkvarn från 1800-talets mitt – kvarndrift har dock förekommit här långt tidigare. För 25–30 år sedan fyllde man upp området och gjorde ett litet parkarrangemang här. Bortsett från det lätt absurda i att anlägga en park i ett i övrigt ganska ruffigt industriområde, fick man alltså problem med för mycket vatten i den kvarvarande forsrännan. Så nu ska området "återställas", vad man nu menar med det.
Att man leder över vatten i en äldre kvarnränna är kanske inte så mycket att orda om. Men det är alltid problematiskt med så kallade återställningsåtgärder i en gammal miljö som har brukats i flera sekler och där olika generationers verksamhet ligger på och i varandra. Vad är det egentligen man vill återställa? Ska vi behålla tegelbyggnaderna från 1800-talet men riva 1900-talets industrimiljöer (vilket är precis vad man gör just nu)? Ska man ta bort "fula" delar, som rostiga turbinrör och gammalt järnskrot? Ska man t.o.m. rekonstruera rivna byggnader för att åskådliggöra en äldre miljö?
Och kanske allra svårast: hur hanterar vi det faktum att de här industrimiljöerna inte alls var så pittoreska som vi kan föranledas att tro idag. Att de charmiga arbetarbostäderna, idag svindyra bostäder, inte var så charmiga en gång utan snarare svårt överbefolkade och nedlusade. Att Mölndalsåns vatten var så nedsmutsat att inget liv fanns kvar överhuvudtaget? Att människor dog eller skadades för livet i de vackra tegelhusen med sina maskiner?
Det är inga nya frågor, men de tål att ställas igen och de är nödvändiga att ställa för alla som sysslar med restaurering och återskapande. Vilket man som arkeolog gör nästan dagligdags, om inte i konkret form så åtminstone i text och bild, i våra rapporter och andra texter. Hur vill vi egentligen förmedla det förflutna?

onsdag 15 april 2009

Ekornaholmen – holmen med äckrorna?

Torpet Ekornaholmen ligger strax sydväst om Borås och är ett av alla dessa torp vi inte vet så mycket om. Det noterades vid en särskild utredning inför ett vägbygge, men kommer inte att beröras direkt och det är inte aktuellt att gräva här. Som de flesta torp är det dokumenterat på häradskartan, som här är från ca 1890, men inte längre tillbaka i tiden. På häradskartan ser man tydligt hur efterleden i namnet har uppstått – torpet ligger verkligen på en holme, omgiven av våtmarker.



Några husgrunder är väl synliga.

Tomten avgränsas av en kraftig terrass som till synes inte enbart beror på den naturliga topografin. Snarare tycks den ha uppkommit, eller åtminstone ha förstärkts, av flera seklers odling på platsen. Och det är här det börjar bli intressant. Ortnamnet Ekornaholmen skulle nämligen kunna komma av ordet äckra (i äldre kartmaterial ofta stavat ekra), d.v.s. permanent övergiven åkermark, oftast av medeltida eller tidigmodernt ursprung. Alltså: holmen med äckrorna. Vad vi alltså möjligen har att göra med här, är något som är betydligt äldre än 1800-talstorpet. Det kan vara fråga om en liten medeltida enhet, avknoppad från någon av byarna i närheten (förslagsvis Viared), som brukats en tid men senare övergivits för att ännu senare återupptas som ett torp.

Vi kan inte belägga att så är fallet. Det går inte heller att utan grävning datera en eventuell äldre enhet och tidpunkten då den skulle ha ödelagts. Men vi vet idag att antalet ödegårdar i Sjuhäradsbygden (och i andra delar av Västsverige) är mycket stort. Inte minst det historiska kartmaterialet innehåller mängder med uppgifter om ödegårdar. Majoriteten av dessa har troligen lagts öde under den senmedeltida agrarkrisen, även om ödeläggelse har förekommit också senare.


Idag ligger torpet inom ett stort militärt övningsområde. Om det är några barn som byggt en koja, eller om soldater lekt krig på den gamla torptomten är oklart. I alla fall har den gamla jordkällaren fått ett nytt tak och användningsområde.

onsdag 25 mars 2009

Rapportarbete


Hösten och vintern 2007 undersökte vi en gårdstomt i norra Bohuslän vid namn Vålle (Lur 361). Det var en spännande grävning där vi kunde dokumentera huslämningar och fynd från tidig medeltid till förra sekelskiftet. Det fanns också en smedja på gården. Ja, och så en del förhistoriskt krafs förstås ;-) men fokus låg på den historiska gården. Efter många om och men har jag med hjälp av att antal kolleger tragglat mig igenom dokumentationsmaterialet och den tekniska rapporten är i princip färdig. Den lämnas till redaktionen denna vecka och så småningom kommer den att ligga på vår hemsida för nedladdning. Alltid lika skönt att avsluta ett stort jobb!
Det kommer att bli någon form av vidare bearbetning av grävresultaten i vetenskaplig och/eller publik form; detaljerna är dock inte helt klara ännu.

måndag 23 mars 2009

Utmarksbruk då och nu

Historiskt utmarksbruk i Västsverige är förstås stora arealer med bete på ljunghedar och i skogar. Men här finns också en omfattande småskalig järnhantering som ibland är synlig i form av slaggvarpar och blästugnar, men kanske vanligast genom alla små kolningsgropar som finns lite överallt. I ett skogsområde strax sydväst om Landvetter flygplats fann vi mängder av sådana i samband med ett detaljplaneärende. Tydliga vittnesbörd om skogens betydelse som ett viktigt resursområde, i Västsverige många gånger viktigare än det traditionella jordbruket.


Idag ser utmarksbruket annorlunda ut – storskalig virkes- och massaproduktion i monokulturella granplanteringar. Men en och annan koja bygger barnen då som nu!



Och fortfarande kan man ha träd till allt möjligt. Hur var det nu? – Home is whereever I hang my hat (vem sade det??)

Rapporterna från Landvetterprojektet finns här:

onsdag 18 mars 2009

Fina fynd i våtmark

Man är ute och utreder. Man hittar en fin liten våtmark. Tankarna kretsar kring offerfynd, associationerna går mot Käringsjön (i Halland) och andra maffiga fyndplatser. Glad i hågen gräver man ett schakt...

... och visst fanns det fina fynd här. Man ska nog dock vara hängiven det samtidsarkeologiska perspektivet för att fullt ut uppskatta ett fint litet hushållsinventar från mitten av 1900-talet eller så. Pyro och Blå blom från Gustavsberg, Ostindia från Rörstrand, en vademecumflaska och en hel del annat smått och gott .-)

tisdag 17 mars 2009

Besiktning

Våren är här och fältsäsongen drar igång. Vi ska jobba med utredningen av en bit av vägen öster om Veddige i Halland och idag var vi ute och tittade på sträckan. Det är ju mycket som ska göras...

Sällskapets ornitolog såg allt möjligt, här är det gäss som skådas. Roligast var kanske tre glador som hängde över Viskan. Ska de möjligen häcka här? Dessvärre fastnade de inte på bild.

Bra platser att fika och placera byssjor på måste ju kollas. Den här såg bra ut, med grillplats och fikabord. Inte ofta det är så välordnat (dock vet ju inte om vi kan använda platsen... men den ser bra ut). Och utsikten över den delvis utdikade sjön Dran stör inte alls. Såhär på våren kan man ana en del av dess forna stolthet.

En och annan fornlämning får ju besiktigas. Detta är Veddige 72, en mycket liten skans som uppges vara från Karl XI:s tid.

Och så måste man ju fika i solen. Första vårdagen var det idag!
(Vän av ordning kan lugnas med att vi gjorde lite mer än att fika och skåda fåglar. Men en av poängerna med det här jobbet är faktiskt att man kan gå ut soliga vårdagar och titta på allt möjligt ;-))

fredag 13 mars 2009

The soundtrack of my life

Fick en utmaning av Leif att lista tolv låtar som betytt något extra i mitt liv. Utmaningen är antagen och finns på min andra blogg.

tisdag 10 mars 2009

Vardagsbilder

Det finns en och annan därute som ser arkeologi i ett romantiskt skimmer – arkeologer som ligger och petar i marken en solig sommardag och penslar fram små fina fynd. Det finns väl de som gör det. Själv kan jag inte påminna mig att jag har gjort det i någon större utsträckning.

Den arkeologiska vardagen är mest en massa annat. Spännande, jobbigt, tungt, blött, kladdigt, soligt, vackert, oväntat – inte sällan mycket av det där på en och samma gång. Omväxlande, minst sagt.

Det här är så mycket vardag det kan bli. Schaktkontroll av ledningsschakt i det äldsta Varberg. Nära den tidigare havsstranden, vilket man möjligen kan ana i bilden.


Snöstorm i norra Bohuslän. Jobbet måste göras, trots vädret.


Ibland hjälper det inte ens med karta, kompass och GPS på samma gång. Till och med en kulturgeograf kan undra över vägen ibland.


Lustiga fynd gör man. Kaffe, någon?

Foto: Jörgen Streiffert

Glädjen över det oväntade, som när vi hittade en medeltida ödegård i Tissered utanför Ulricehamn. Visserligen anade vi att det borde finnas en gård i området, med tanke på att där fanns stora mängder fossil åkermark i närheten och dessutom en folklig tradition om en försvunnen stad (!), som skulle övergivits efter digerdöden. Men att den skulle komma rakt i våra sökschakt var kanske en smula oväntat. Härden som bloggförfattaren begrundar fick en prydlig datering till 12/1300-tal.



Tidig morgon, kallt, rått men vackert.


Åsunden en tidig höstmorgon. Att ibland räta på ryggen och avnjuta vackra vyer hör också till jobbet. Inte bara för skönhetsupplevelsen – om man glömmer bort att det finns ett landskap runt utgrävningsschaktet så missar man de viktiga sammanhangen.


Ibland är det faktiskt bara vackert. Röset Lyse 22 i Bohuslän en decemberdag. Kallt och blåsigt var det – men utsikten...


Kvarndamm i Svartrå. Inventering är nästan det roligaste med jobbet. Vackra landskap och nöjet att hitta nya fornlämningar.

fredag 6 mars 2009

Hur gick det i Träslöv?


Jotack bra. Vi skulle ju avgränsa tomten till Skultagården som låg omedelbart intill den gamla kyrkan i Träslöv (strax öster om Varberg) och jag närde en liten förhoppning om att hitta något som kunde ge en fingervisning om gårdens ålder.

Träslöv är en av de större byarna i Halland. Huvuddelen av de halländska byarna har bara 2-3 gårdar och det finns dessutom många (kamerala) ensamgårdar. Träslöv hade hela 16 gårdar när den första svenska jordeboken sammanställdes 1646. Nu finns det andra stora byar i närheten (t.ex. Grimeton) så Träslöv är inte unikt. Men det tål att funderas på - vad är bakgrunden till de stora byarna här?

De flesta gårdarna låg någon kilometer sydväst om kyrkan i det äldsta kartmaterialet. Samtidigt finns det stora områden med bandparcellerad åkermark (d.v.s. tidigmedeltida åkrar) öster om kyrkan. I närheten av kyrkoruinen har man också på ett par ställen funnit tidigmedeltida lämningar. Så det är ganska uppenbart att bebyggelsen har flyttats från lägen nära kyrkan och den äldsta åkermarken ut mot utmarken. Det är i och för sig helt enligt modellen för hur den halländska agrarbebyggelsen brukar bete sig, men det är alltid intressant att få det så tydligt bekräftat.




Vi kunde utan större problem avgränsa ett kulturlager med tegel, kalkbruk och en hel del keramik. Det verkar också finnas byggnadsrester kvar. Skärvan ovan var kanske den roligaste. Först trodde jag det var en jydepotte, alltså 15/1600-tal. Men nu undrar jag om det faktiskt inte är tidigmedeltida svartgods, den saknar de mer typiska jydepottedragen. Ska visa den för några kolleger. I övrigt fanns vi blandad keramik från 1500-tal och framåt.

Skultagården är alltså förmodligen medeltida och den enda som ligger kvar på sin äldsta tomt, vilket gör det hela extra spännande. Dessutom ligger den som sagt omedelbart intill kyrkan, vilket naturligtvis väcker alla möjliga slags funderingar kring huvudgårdar och gårdskyrkor.


Foto: Kulturmiljöbild, RAÄ


Kyrkan var en fin liten absidkyrka som revs i mitten av 1800-talet när en ny kyrka byggdes. Den kan mycket väl ha uppförts som en gårdskyrka under 1100-talet.

Vårt uppdrag var bara en utredning och i det här läget blir det förmodligen inte mer gjort på Skultagården, dock ligger besluten som alltid i Länsstyrelsens händer. Men platsen finns ju kvar för framtida studier.

tisdag 3 mars 2009

Nu börjar den...

Fältsäsongen alltså. Inventering i Hindås i morgon, utredningsgrävning i Träslöv på torsdag. Blir väl förhoppningsvis något att berätta om så småningom. Nu hoppas vi bara att det inte börjar vräka ned en massa blötsnö igen...

tisdag 24 februari 2009

Utflyktstips Ljungås

Om man av någon anledning skulle befinna sig i Alingsås-trakten (sånt händer ju) så kan man åka och titta på ett trevligt natur/kulturreservat, Ljungås. Det är ett litet skogshemman med fina äldre byggnader och en bevarad inägostruktur från 1800-talets senare del. Man håller markerna öppna med slåtter och bete. Skogen – den gamla utmarken – är relativt opåverkad av modernt skogsbruk och man vårdar den för att behålla karaktären av äldre skogsmark.

Vinterbilderna gör inte riktigt området rättvisa, men här är fint att promenera alla tider på året.

Gårdstomten med byggnader från 1800-talet.


Över inägorna bort mot utmarken.
Det finns flera fina agrar- och landskapshistoriska utflyktsmål av den här typen i Sjuhäradsbygden, där mycket av äldre småskaliga landskapsstrukturer finns bevarade. I mån av tid och lust tänkte jag lägga ut lite flera tips här vartefter.

måndag 23 februari 2009

Vad ska man tro om detta?

Inte vet jag. Men kolla själva! Någon menar sig se märkliga fyrkantiga former på havsbotten vid Kanarieöarna som kan vara det sjunkna Atlantis...

Atlantis upptäckt med Google Ocean

torsdag 19 februari 2009

Detta är inte en fornlämning!


Inte det här heller

Båda dessa lämningar är torpgrunder från 1800-talet i Hol, strax öster om Alingsås. De är varaktigt övergivna, de är rester av forna tiders bruk och dessutom välbevarade. Men några fornlämningar är de inte. Enligt anvisningarna till FMIS ska en torplämning registreras som fast fornlämning endast om den är från 1700-talet eller äldre.

Det är något nästan magiskt med den här fixeringen vid 1700-talet. Den går igen i andra sammanhang också – en silversked från 1790 betingar ett högre pris i antikhandeln än en sked från 1810, oavsett hur lika de är för övrigt. Det är som om 1700-talet är gammalt och spännande, medan 1800-talet är lite för nytt och lite för nära vår egen tid för att det ska vara riktigt intressant. Varför är det så?

Diskussionen om torplämningars vara eller icke vara som fornlämningar börjar nästan bli gammal och trött nu. Vi har haft den i många år, men den leder egentligen ingen vart och det börjar bli en slags moment 22-situation av det hela. För att visa på den arkeologiska potentialen hos torplämningarna behöver vi göra ett antal undersökningar av sådana. Riktiga undersökningar, inte bara titthål i backen. Men så länge 1800-talstorpen inte är fasta fornlämningar kan de inte undersökas vid exploateringar utifrån länsstyrelsebeslut. Och det är som bekant inom uppdragsarkeologin som möjligheterna finns att göra just lite större undersökningar...



Den här stackars stormskadade lämningen är inte heller en fornlämning. Det är väl knappt att man kan klassa den som "övrig kulturhistorisk lämning" ens en gång. Detta är bostadshuset till ett hemman i Tingås i mellersta Halland som flyttades ut vid laga skifte under 1800-talets andra hälft, för att sedan överges vid 1900-talets början.

Oavsett hur man klassar dessa lämningar, bär de alla på en historia om ett samhälle i snabb förändring och de är tänkvärda exempel på hur fort omvandlingen av ett landskap kan ske. Det är inte mer än 3–4 generationer sedan den stora omvandlingen av jordbruket skedde. Mängden torp närmast exploderade, de tidigare utmarkerna fylldes av bebyggelse och människor. Den odlade marken ökade kraftigt i omfattning.

Ny teknik, fossila bränslen, konstgödning och bekämpningsmedel medförde en dramatisk ökning av matproduktionen. Samtidigt behövdes färre händer i jordbruket. Från mitten av förra seklet ödelades mängder av gårdar och stora arealer med åkermark planterades igen till skog. Idag kan vi sitta på farstutrappen till gården i Tingås och ta en kopp kaffe, precis som man kunde ha gjort för hundra år sedan. Skillnaden är bara att potatisland och beteshagar nu består av granplanteringar och rösterna har tystnat.

Kanske kan vi där på farstutrappen också ana något av de snabba förändringarna i landskapsbilden under den tidigare omvandlingsperioden efter Digerdöden, då så många gårdar också lades öde? Idag är det dock föga troligt att de gamla hemmanen från förra och förförra seklet kommer att odlas upp igen. Det är inte lätt att återskapa odlad mark i granskog. Till skillnad från tidigare generationer ägnar vi oss nämligen åt att förstöra åkermark, inte att skapa ny. Det tål att reflekteras en stund kring. Kanske borde vi också fundera än en gång kring hur vi som arkeologer kan bidra till att berätta historierna om det som hände nästan nyss?

onsdag 18 februari 2009

Vill gå ut!

Här i Västsverige är det full vinter med snö, tjäle och sådär svinkallt som det bara kan vara på Västkusten. Det är nu man ska sitta inne på kontoret och skriva klart alla de där rapporterna och artiklarna som man inte kommer att hinna med sedan när fältsäsongen börjar.

Själv klättrar jag mest på väggarna och vill gå ut! Ut i skogen och den (iaf ganska) friska luften, ut och inventera och hitta nya fornlämningar. Sånt kan man ju egentligen göra närsomhelst på året, men nu ligger det såpass mycket snö att det är bara att vänta på att det börjar töa så smått. Sen väntar lite inventering på gammal utmark i trakterna kring Hindås. Lite förberedande titt på gamla kartor och annat verkar lovande...

Att försöka gräva på vintern är dock ganska meningslöst, jag är glad att jag slipper i år. En gång i tiden fanns det en policy att man inte skulle gräva under vintersäsongen, men den försvann någonstans i och med anbudsförfarande, tilltagande effektivisering och anpassning till en verklighet som inte har så mycket med arkeologisk kvalitet att göra. Jag menar, hur mycket vettigt får man gjort när det ser ut såhär:


Då är det både trevligare och en smula mer meningsfullt att vara ute och inventera en vacker sommardag!


Foto: Gisela Ängeby


måndag 16 februari 2009

Har du sett sådana här hus?



Platsen är en gårdslämning i norra Bohuslän (Lur 361) som undersöktes förra hösten. Utöver en del förhistoriska lämningar, fanns här en välbevarad gårdstomt med dateringar från tidig medeltid till 1900-tal. Bilden ovan visar två av huslämningarna, markerade med olika färg. De består delvis av stenpackningar, det finns en del syllstensrader och så syntes tydliga kulturlager som tycks ha utgjort golv. Mitt i det gröna huset fanns en stor eldstad/köksdel. Datering utifrån fynd och 14C: 1300-tal till 16/1700-tal.

Det blå huset var dåligt bevarat, kanske har det delvis legat på bergknallen som syns till höger. Det tycks ha haft en kortare användningstid, i huvudsak 1600-tal.



Strax söder härom låg ännu ett byggnadskomplex som är ännu svårare att tolka. Ett par tydliga stenpackningar varav den ena bildar ett hörn. Spridda kulturlagerfläckar och diverse "nedgrävningar", som delvis följer samma struktur som stenraderna och antagligen hör till byggnaden. Datering: 10/1100-tal till 1500-tal–1600-talets början, då byggnaden brann.

Båda husområdena har använts länge och det finns bitvis en fin stratigrafi som hjälper oss att diskutera ombyggnadsfaser och liknande. Men det finns ändå en hel del osäkerhet kring husens utseende. Har du undersökt något liknande – kontakta mig gärna! Det är framför allt konstruktionen med stenpackningar som jag vill ha paralleller till. Syllstenshus är ju inte direkt ovanliga.



Såhär såg det ut vissa dagar. Vi hade antingen sol och svinkallt eller så såg det ut som nedan...



... blött och geggigt. Man ska inte gräva i november, men med anbudsförfarande och långa handläggningstider blir det allt vanligare att grävningar påbörjas under helt fel årstid. Inte bra alls!!


Länktips – Bad archaeology

Bad archaeology är en sajt som handlar om alla möjliga avarter av arkeologi som frodas, inte minst i vissa amatörarkeologiska kretsar, men kanske också här och var bland professionella arkeologer. Här kan man läsa om det mesta, från von Däniken till det sjunkna Atlantis och diverse mer eller mindre fnoskiga konspirationsteorier à la Arkiv X. Ganska kul, även om författarna ibland går så långt i sin arkeologiska renlärighet att de kanske dissar ett och annat som kan vara värt att forska vidare kring, även om det inledningsvis kan verka helt nipprigt.

fredag 13 februari 2009

Sportlov


Författaren har sportlov och njuter av snö och sol med barnen. När man har arkeologi som yrke, vill man gärna tänka på något annat på fritiden. Så därför tar bloggen en kort paus. Nya arkeologiska inlägg nästa vecka!

tisdag 10 februari 2009

Ligger det en medeltida gård här?

Platsen är Träslöv, strax öster om Varberg. Muren omgärdar den gamla kyrkan i Träslöv, nu en ruin. På andra sidan vägen låg Skultagården på 1700-talet. Vi vet att det finns lite spår under mark: ett sönderplöjt kulturlager, en del tegel och krukskärvor. Frågan är om detta bara är resterna efter 1700-talsgården. Eller skulle vi möjligen kunna hitta en betydligt äldre gård här?

Kartan från 1706 visar hur nära Skultagården och kyrkan ligger varandra (notera att kyrkan blivit döpt till Lindbergs kyrka!). Lantmätare Söderling har i vanlig ordning ritat en gård som en mindre slottsbyggnad och det hade inte så mycket med verkligheten att göra. Men gårdens läge är intressant. De övriga gårdarna i byn ligger en bra bit längre ned mot sydväst, det är bara Skultagården som ligger vid kyrkan. Är detta månne vad som är kvar av en gammal storgård, kanske med rötter ned i yngre järnålder, vars innehavare en gång lät uppföra kyrkan? Namnet kan komma av scultus, överhetsperson eller fogde. Tanken är lockande!
Nu är det inte så ofta vi hittar medeltida lämningar på 1700-talets gårdstomter. De halländska gårdstomterna var rörliga långt in i nyare tid och de medeltida gårdslägena var inte desamma som storskifteskartornas. En förändrad jordbruksteknik och en förskjutning mot ökande boskapsskötsel medförde att gårdarna gradvis flyttades ut mot utmarkerna. Men just här har vi kanske en gård som inte flyttats.
Om allt går enligt planerna kommer vi att få tillfälle att gräva några schakt här för att avgränsa gårdstomten. Men lite tur kanske vi också kommer att stöta på fynd eller byggnadslämningar som berättar något om gårdens ålder. Vi får se.


måndag 9 februari 2009

Öga mot öga


Det lilla dockhuvudet i celluloid låg där och tittade på mig. Jag tittade tillbaka och undrade om det inte var kallt att ligga i den fuktiga mossan. Mest undrade jag vem som ägt dockan, lekt med den och tappat den. Blev hon ledsen? Glömde hon kvar sin docka när familjen flyttade från gården? Eller hade hon blivit en stor flicka som inte längre lekte med dockor? Ting väcker tankar, som bekant.

Celluloiden är en sorts plats som kom redan 1862. Åtminstone enligt Wikipedia. Det hade jag inte en aning om...

Bloggtips

Arkeologerna på Kalmar läns museum har startat en blogg om sin dagliga verksamhet. Första inlägget handlar om ett skelettfynd på slottet. Bra initiativ och hoppas de orkar hålla igång det hela!

Tipstack till Leif!

torsdag 5 februari 2009

Vad ser du på bilden?


Jag ser en stensättning, en förhistorisk grav. Den ligger tillsammans med flera liknande i en liten beteshage nånstans i Sjuhäradsbygden. Min tolkning av platsen är att den är ett litet gravfält. Mannen som byggde en sommarstuga precis intill för många år sedan hävdar bestämt att det bara är röjningsrösen. De hade tydligen råkat ta bort några, men de hade minsann inte hittat något. Nej, antagligen inte - hur mycket ser man när man tar bort stensättningar med grävmaskin?

Men även arkeologer emellan kan tolkningarna gå isär. Det som den ene tolkar som tydliga förhistoriska gravar, tolkar den andre som röjningsrösen. Bilden kompliceras av att det inte sällan faktiskt ligger enstaka gravar inom röjningsröseområden och annan fossil åkermark. Vilket väcker en rad funderingar kring hur de dödas landskap förhåller sig till de levandes odlingsmark och vilka religiösa föreställningar detta är uttryck för.

Vi kan i alla fall vara säkra på att fåret är ett får. Det är ett Texelfår, främst en köttras, men som ger en ganska speciell ull. Den är fluffig och går inte att tova men passar bra till att stoppa kuddar och täcken med. Och man kan spinna den, det blir ett annorlunda, lite "krispigt" garn. Men för det vänliga äldre paret som äger fåren är ullen mest att avfallsproblem. Fåren måste klippas, men det finns ingen ekonomi i att ta vara på ullen. Synd!

onsdag 4 februari 2009

Fynd i skogen

Ute på inventering i Rolfstorps socken öster om Varberg fick jag syn på detta fynd. En separator, en trasig sådan, som någon lämnat efter sig och som stod där på en stengärdesgård och inbjöd till funderingar.

Skogen där jag gick hade inte alltid varit skog. För hundra år sedan var detta ett öppet område med små hemman, torp, små åkerytor, ängar och hagar. Kartan nedan visar hur området såg ut på 1920-talet, innan avfolkningen av landsbygden tog fart.


Separatorn är en produkt av industrialiseringen. Den underlättade det tidsödande arbetet med mjölkhanteringen och gjorde kvinnornas vardag lättare. Samma industrialisering gav bönder och torpare maskiner som ersatte människorna i jordbruket, samtidigt som industrierna behövde arbetskraft. Så övergavs många torp och mindre hemman. Idag växer planterade granar över de gamla husgrunderna, åkrarna och ängarna. Men spåren finns kvar för den som vill se och de ger en viktig tankeställare kring hur fort ett landskap kan förändras!



tisdag 3 februari 2009

Det främmande landet

Att forska om det förflutna är som att göra en resa till ett främmande land. Man kan förbereda sig i det oändliga med språkstudier, läsa kartor och handböcker och tro att man har en hyfsat bra bild av landet man ska åka till. Ändå kommer man obönhörligen att mötas av en serie kulturkrockar, där ens invanda tankebanor och sätt att bete sig plötsligt inte går att använda alls.

Man kan lösa det med att bortförklara den främmande kulturen som primitiv och inte värd att ta på allvar. Eller så kan man ta avstånd från sin egen kultur och höja den främmande till skyarna. Bland arkeologer och andra som betraktar det förflutna finns båda förhållningssätten. Just nu verkar det vara så att ju äldre, desto bättre. Äldre stenålder – paleolitikum (egentligen mesolitikum i Skandinavien) – framstår som en lycklig tid då alla åt en hälsosam diet, arbetade precis lagom mycket och levde jämställda, lyckliga liv. När vi börjar komma fram i århundradena närmast vårt eget var det mest ointressant elände! Möjligen hänger det samman med att när vi kommer långt tillbaka i tiden finns det ingen att fråga, inga källor bevarade utöver de arkeologiska spåren. Ju närmre vår egen tid, desto fler källor att vända sig till. Och förhoppningvis mer nyanserade bilder.

Den största tankefällan är dock att tro att människor alltid fungerat ungefär som vi gör idag. Det har de knappast gjort och det räcker att se sig om i dagens värld för att inse hur stora kulturella variationer det faktiskt finns. Människan är en extremt kulturell varelse och det finns inte ett mänskligt behov som inte kläs i kulturell dräkt. Och då talar vi inte bara om synliga, materiella ting utan i lika hög grad om tankebanor och sätt att förstå och strukturera tillvaron.

Vår syn på vad som är manligt och kvinnligt är en sådan kulturell företeelse och ett klassiskt exempel på feltolkning är Barumkvinnan som levde i Skåne under äldre stenålder. När man först undersökte hennes grav fann man en mejsel och en pilspets, varför man drog slutsatsen att det rörde sig om en man. För jakt är ju männens område, eller hur? Men en noggrannare granskning av skelettet visade att det rörde sig om en kvinna, som dessutom fött flera barn. Så fel kan det bli när man låter sin egen bild av sakernas tillstånd styra bilden av det förflutna. För det förflutna är faktiskt ett främmande land och man gör rätt i att nalkas det med en smula ödmjukhet...

Min arkeologiska vardag

Första inlägget på en ny blogg... här ska man sätta tonen för det hela. Vad ska bloggen handla om, vad är meningen med att sätta ännu en blogg till världen?


Arkeologisk vardag är min vardag. Jag har jobbat med arkeologi i drygt 20 år och under den tiden hinner man samla på sig en hel massa tankar och funderingar som pockar på att komma ut. De vanliga kanalerna för att förmedla arkeologi – rapporter, böcker, webbsidor – har sin givna form och det är mycket som inte ryms i den. Så därför: en blogg!


Men arkeologisk vardag är också vardagens arkeologi. Det mesta av det vi gräver upp och forskar kring är människors vardagsliv. Få arkeologer hittar skatter eller åker till djungeln på Indiana Jones-äventyr. Vår vardag består av krukskärvor, odefinierbara små rostiga järnföremål, vaga och svårtolkade spår av människors bostäder, verkstäder, åkerlappar och gravplatser. Av detta kan vi bygga spännande berättelser, men de bygger inte sig själva. Det är vårt pysslande och gnetande med en massa fakta och småbitar av det förflutna som ger stoff åt berättelserna. Vår arkeologiska vardag.


Vad ska du som läsare vänta dig här? En massa spridda funderingar som inte bara vänder sig till andra arkeologer utan minst lika mycket till alla som är intresserade och nyfikna. Tankar kring hur vi forskar om det förflutna, hur vi skapar våra berättelser och inte minst varför. Tankar kring hur till synes slumpmässiga spår av dåtiden faktiskt berättar väldigt mycket om människors liv och sätt att förhålla sig till sin tillvaro. Välkommen!