tisdag 24 februari 2009

Utflyktstips Ljungås

Om man av någon anledning skulle befinna sig i Alingsås-trakten (sånt händer ju) så kan man åka och titta på ett trevligt natur/kulturreservat, Ljungås. Det är ett litet skogshemman med fina äldre byggnader och en bevarad inägostruktur från 1800-talets senare del. Man håller markerna öppna med slåtter och bete. Skogen – den gamla utmarken – är relativt opåverkad av modernt skogsbruk och man vårdar den för att behålla karaktären av äldre skogsmark.

Vinterbilderna gör inte riktigt området rättvisa, men här är fint att promenera alla tider på året.

Gårdstomten med byggnader från 1800-talet.


Över inägorna bort mot utmarken.
Det finns flera fina agrar- och landskapshistoriska utflyktsmål av den här typen i Sjuhäradsbygden, där mycket av äldre småskaliga landskapsstrukturer finns bevarade. I mån av tid och lust tänkte jag lägga ut lite flera tips här vartefter.

måndag 23 februari 2009

Vad ska man tro om detta?

Inte vet jag. Men kolla själva! Någon menar sig se märkliga fyrkantiga former på havsbotten vid Kanarieöarna som kan vara det sjunkna Atlantis...

Atlantis upptäckt med Google Ocean

torsdag 19 februari 2009

Detta är inte en fornlämning!


Inte det här heller

Båda dessa lämningar är torpgrunder från 1800-talet i Hol, strax öster om Alingsås. De är varaktigt övergivna, de är rester av forna tiders bruk och dessutom välbevarade. Men några fornlämningar är de inte. Enligt anvisningarna till FMIS ska en torplämning registreras som fast fornlämning endast om den är från 1700-talet eller äldre.

Det är något nästan magiskt med den här fixeringen vid 1700-talet. Den går igen i andra sammanhang också – en silversked från 1790 betingar ett högre pris i antikhandeln än en sked från 1810, oavsett hur lika de är för övrigt. Det är som om 1700-talet är gammalt och spännande, medan 1800-talet är lite för nytt och lite för nära vår egen tid för att det ska vara riktigt intressant. Varför är det så?

Diskussionen om torplämningars vara eller icke vara som fornlämningar börjar nästan bli gammal och trött nu. Vi har haft den i många år, men den leder egentligen ingen vart och det börjar bli en slags moment 22-situation av det hela. För att visa på den arkeologiska potentialen hos torplämningarna behöver vi göra ett antal undersökningar av sådana. Riktiga undersökningar, inte bara titthål i backen. Men så länge 1800-talstorpen inte är fasta fornlämningar kan de inte undersökas vid exploateringar utifrån länsstyrelsebeslut. Och det är som bekant inom uppdragsarkeologin som möjligheterna finns att göra just lite större undersökningar...



Den här stackars stormskadade lämningen är inte heller en fornlämning. Det är väl knappt att man kan klassa den som "övrig kulturhistorisk lämning" ens en gång. Detta är bostadshuset till ett hemman i Tingås i mellersta Halland som flyttades ut vid laga skifte under 1800-talets andra hälft, för att sedan överges vid 1900-talets början.

Oavsett hur man klassar dessa lämningar, bär de alla på en historia om ett samhälle i snabb förändring och de är tänkvärda exempel på hur fort omvandlingen av ett landskap kan ske. Det är inte mer än 3–4 generationer sedan den stora omvandlingen av jordbruket skedde. Mängden torp närmast exploderade, de tidigare utmarkerna fylldes av bebyggelse och människor. Den odlade marken ökade kraftigt i omfattning.

Ny teknik, fossila bränslen, konstgödning och bekämpningsmedel medförde en dramatisk ökning av matproduktionen. Samtidigt behövdes färre händer i jordbruket. Från mitten av förra seklet ödelades mängder av gårdar och stora arealer med åkermark planterades igen till skog. Idag kan vi sitta på farstutrappen till gården i Tingås och ta en kopp kaffe, precis som man kunde ha gjort för hundra år sedan. Skillnaden är bara att potatisland och beteshagar nu består av granplanteringar och rösterna har tystnat.

Kanske kan vi där på farstutrappen också ana något av de snabba förändringarna i landskapsbilden under den tidigare omvandlingsperioden efter Digerdöden, då så många gårdar också lades öde? Idag är det dock föga troligt att de gamla hemmanen från förra och förförra seklet kommer att odlas upp igen. Det är inte lätt att återskapa odlad mark i granskog. Till skillnad från tidigare generationer ägnar vi oss nämligen åt att förstöra åkermark, inte att skapa ny. Det tål att reflekteras en stund kring. Kanske borde vi också fundera än en gång kring hur vi som arkeologer kan bidra till att berätta historierna om det som hände nästan nyss?

onsdag 18 februari 2009

Vill gå ut!

Här i Västsverige är det full vinter med snö, tjäle och sådär svinkallt som det bara kan vara på Västkusten. Det är nu man ska sitta inne på kontoret och skriva klart alla de där rapporterna och artiklarna som man inte kommer att hinna med sedan när fältsäsongen börjar.

Själv klättrar jag mest på väggarna och vill gå ut! Ut i skogen och den (iaf ganska) friska luften, ut och inventera och hitta nya fornlämningar. Sånt kan man ju egentligen göra närsomhelst på året, men nu ligger det såpass mycket snö att det är bara att vänta på att det börjar töa så smått. Sen väntar lite inventering på gammal utmark i trakterna kring Hindås. Lite förberedande titt på gamla kartor och annat verkar lovande...

Att försöka gräva på vintern är dock ganska meningslöst, jag är glad att jag slipper i år. En gång i tiden fanns det en policy att man inte skulle gräva under vintersäsongen, men den försvann någonstans i och med anbudsförfarande, tilltagande effektivisering och anpassning till en verklighet som inte har så mycket med arkeologisk kvalitet att göra. Jag menar, hur mycket vettigt får man gjort när det ser ut såhär:


Då är det både trevligare och en smula mer meningsfullt att vara ute och inventera en vacker sommardag!


Foto: Gisela Ängeby


måndag 16 februari 2009

Har du sett sådana här hus?



Platsen är en gårdslämning i norra Bohuslän (Lur 361) som undersöktes förra hösten. Utöver en del förhistoriska lämningar, fanns här en välbevarad gårdstomt med dateringar från tidig medeltid till 1900-tal. Bilden ovan visar två av huslämningarna, markerade med olika färg. De består delvis av stenpackningar, det finns en del syllstensrader och så syntes tydliga kulturlager som tycks ha utgjort golv. Mitt i det gröna huset fanns en stor eldstad/köksdel. Datering utifrån fynd och 14C: 1300-tal till 16/1700-tal.

Det blå huset var dåligt bevarat, kanske har det delvis legat på bergknallen som syns till höger. Det tycks ha haft en kortare användningstid, i huvudsak 1600-tal.



Strax söder härom låg ännu ett byggnadskomplex som är ännu svårare att tolka. Ett par tydliga stenpackningar varav den ena bildar ett hörn. Spridda kulturlagerfläckar och diverse "nedgrävningar", som delvis följer samma struktur som stenraderna och antagligen hör till byggnaden. Datering: 10/1100-tal till 1500-tal–1600-talets början, då byggnaden brann.

Båda husområdena har använts länge och det finns bitvis en fin stratigrafi som hjälper oss att diskutera ombyggnadsfaser och liknande. Men det finns ändå en hel del osäkerhet kring husens utseende. Har du undersökt något liknande – kontakta mig gärna! Det är framför allt konstruktionen med stenpackningar som jag vill ha paralleller till. Syllstenshus är ju inte direkt ovanliga.



Såhär såg det ut vissa dagar. Vi hade antingen sol och svinkallt eller så såg det ut som nedan...



... blött och geggigt. Man ska inte gräva i november, men med anbudsförfarande och långa handläggningstider blir det allt vanligare att grävningar påbörjas under helt fel årstid. Inte bra alls!!


Länktips – Bad archaeology

Bad archaeology är en sajt som handlar om alla möjliga avarter av arkeologi som frodas, inte minst i vissa amatörarkeologiska kretsar, men kanske också här och var bland professionella arkeologer. Här kan man läsa om det mesta, från von Däniken till det sjunkna Atlantis och diverse mer eller mindre fnoskiga konspirationsteorier à la Arkiv X. Ganska kul, även om författarna ibland går så långt i sin arkeologiska renlärighet att de kanske dissar ett och annat som kan vara värt att forska vidare kring, även om det inledningsvis kan verka helt nipprigt.

fredag 13 februari 2009

Sportlov


Författaren har sportlov och njuter av snö och sol med barnen. När man har arkeologi som yrke, vill man gärna tänka på något annat på fritiden. Så därför tar bloggen en kort paus. Nya arkeologiska inlägg nästa vecka!

tisdag 10 februari 2009

Ligger det en medeltida gård här?

Platsen är Träslöv, strax öster om Varberg. Muren omgärdar den gamla kyrkan i Träslöv, nu en ruin. På andra sidan vägen låg Skultagården på 1700-talet. Vi vet att det finns lite spår under mark: ett sönderplöjt kulturlager, en del tegel och krukskärvor. Frågan är om detta bara är resterna efter 1700-talsgården. Eller skulle vi möjligen kunna hitta en betydligt äldre gård här?

Kartan från 1706 visar hur nära Skultagården och kyrkan ligger varandra (notera att kyrkan blivit döpt till Lindbergs kyrka!). Lantmätare Söderling har i vanlig ordning ritat en gård som en mindre slottsbyggnad och det hade inte så mycket med verkligheten att göra. Men gårdens läge är intressant. De övriga gårdarna i byn ligger en bra bit längre ned mot sydväst, det är bara Skultagården som ligger vid kyrkan. Är detta månne vad som är kvar av en gammal storgård, kanske med rötter ned i yngre järnålder, vars innehavare en gång lät uppföra kyrkan? Namnet kan komma av scultus, överhetsperson eller fogde. Tanken är lockande!
Nu är det inte så ofta vi hittar medeltida lämningar på 1700-talets gårdstomter. De halländska gårdstomterna var rörliga långt in i nyare tid och de medeltida gårdslägena var inte desamma som storskifteskartornas. En förändrad jordbruksteknik och en förskjutning mot ökande boskapsskötsel medförde att gårdarna gradvis flyttades ut mot utmarkerna. Men just här har vi kanske en gård som inte flyttats.
Om allt går enligt planerna kommer vi att få tillfälle att gräva några schakt här för att avgränsa gårdstomten. Men lite tur kanske vi också kommer att stöta på fynd eller byggnadslämningar som berättar något om gårdens ålder. Vi får se.


måndag 9 februari 2009

Öga mot öga


Det lilla dockhuvudet i celluloid låg där och tittade på mig. Jag tittade tillbaka och undrade om det inte var kallt att ligga i den fuktiga mossan. Mest undrade jag vem som ägt dockan, lekt med den och tappat den. Blev hon ledsen? Glömde hon kvar sin docka när familjen flyttade från gården? Eller hade hon blivit en stor flicka som inte längre lekte med dockor? Ting väcker tankar, som bekant.

Celluloiden är en sorts plats som kom redan 1862. Åtminstone enligt Wikipedia. Det hade jag inte en aning om...

Bloggtips

Arkeologerna på Kalmar läns museum har startat en blogg om sin dagliga verksamhet. Första inlägget handlar om ett skelettfynd på slottet. Bra initiativ och hoppas de orkar hålla igång det hela!

Tipstack till Leif!

torsdag 5 februari 2009

Vad ser du på bilden?


Jag ser en stensättning, en förhistorisk grav. Den ligger tillsammans med flera liknande i en liten beteshage nånstans i Sjuhäradsbygden. Min tolkning av platsen är att den är ett litet gravfält. Mannen som byggde en sommarstuga precis intill för många år sedan hävdar bestämt att det bara är röjningsrösen. De hade tydligen råkat ta bort några, men de hade minsann inte hittat något. Nej, antagligen inte - hur mycket ser man när man tar bort stensättningar med grävmaskin?

Men även arkeologer emellan kan tolkningarna gå isär. Det som den ene tolkar som tydliga förhistoriska gravar, tolkar den andre som röjningsrösen. Bilden kompliceras av att det inte sällan faktiskt ligger enstaka gravar inom röjningsröseområden och annan fossil åkermark. Vilket väcker en rad funderingar kring hur de dödas landskap förhåller sig till de levandes odlingsmark och vilka religiösa föreställningar detta är uttryck för.

Vi kan i alla fall vara säkra på att fåret är ett får. Det är ett Texelfår, främst en köttras, men som ger en ganska speciell ull. Den är fluffig och går inte att tova men passar bra till att stoppa kuddar och täcken med. Och man kan spinna den, det blir ett annorlunda, lite "krispigt" garn. Men för det vänliga äldre paret som äger fåren är ullen mest att avfallsproblem. Fåren måste klippas, men det finns ingen ekonomi i att ta vara på ullen. Synd!

onsdag 4 februari 2009

Fynd i skogen

Ute på inventering i Rolfstorps socken öster om Varberg fick jag syn på detta fynd. En separator, en trasig sådan, som någon lämnat efter sig och som stod där på en stengärdesgård och inbjöd till funderingar.

Skogen där jag gick hade inte alltid varit skog. För hundra år sedan var detta ett öppet område med små hemman, torp, små åkerytor, ängar och hagar. Kartan nedan visar hur området såg ut på 1920-talet, innan avfolkningen av landsbygden tog fart.


Separatorn är en produkt av industrialiseringen. Den underlättade det tidsödande arbetet med mjölkhanteringen och gjorde kvinnornas vardag lättare. Samma industrialisering gav bönder och torpare maskiner som ersatte människorna i jordbruket, samtidigt som industrierna behövde arbetskraft. Så övergavs många torp och mindre hemman. Idag växer planterade granar över de gamla husgrunderna, åkrarna och ängarna. Men spåren finns kvar för den som vill se och de ger en viktig tankeställare kring hur fort ett landskap kan förändras!



tisdag 3 februari 2009

Det främmande landet

Att forska om det förflutna är som att göra en resa till ett främmande land. Man kan förbereda sig i det oändliga med språkstudier, läsa kartor och handböcker och tro att man har en hyfsat bra bild av landet man ska åka till. Ändå kommer man obönhörligen att mötas av en serie kulturkrockar, där ens invanda tankebanor och sätt att bete sig plötsligt inte går att använda alls.

Man kan lösa det med att bortförklara den främmande kulturen som primitiv och inte värd att ta på allvar. Eller så kan man ta avstånd från sin egen kultur och höja den främmande till skyarna. Bland arkeologer och andra som betraktar det förflutna finns båda förhållningssätten. Just nu verkar det vara så att ju äldre, desto bättre. Äldre stenålder – paleolitikum (egentligen mesolitikum i Skandinavien) – framstår som en lycklig tid då alla åt en hälsosam diet, arbetade precis lagom mycket och levde jämställda, lyckliga liv. När vi börjar komma fram i århundradena närmast vårt eget var det mest ointressant elände! Möjligen hänger det samman med att när vi kommer långt tillbaka i tiden finns det ingen att fråga, inga källor bevarade utöver de arkeologiska spåren. Ju närmre vår egen tid, desto fler källor att vända sig till. Och förhoppningvis mer nyanserade bilder.

Den största tankefällan är dock att tro att människor alltid fungerat ungefär som vi gör idag. Det har de knappast gjort och det räcker att se sig om i dagens värld för att inse hur stora kulturella variationer det faktiskt finns. Människan är en extremt kulturell varelse och det finns inte ett mänskligt behov som inte kläs i kulturell dräkt. Och då talar vi inte bara om synliga, materiella ting utan i lika hög grad om tankebanor och sätt att förstå och strukturera tillvaron.

Vår syn på vad som är manligt och kvinnligt är en sådan kulturell företeelse och ett klassiskt exempel på feltolkning är Barumkvinnan som levde i Skåne under äldre stenålder. När man först undersökte hennes grav fann man en mejsel och en pilspets, varför man drog slutsatsen att det rörde sig om en man. För jakt är ju männens område, eller hur? Men en noggrannare granskning av skelettet visade att det rörde sig om en kvinna, som dessutom fött flera barn. Så fel kan det bli när man låter sin egen bild av sakernas tillstånd styra bilden av det förflutna. För det förflutna är faktiskt ett främmande land och man gör rätt i att nalkas det med en smula ödmjukhet...

Min arkeologiska vardag

Första inlägget på en ny blogg... här ska man sätta tonen för det hela. Vad ska bloggen handla om, vad är meningen med att sätta ännu en blogg till världen?


Arkeologisk vardag är min vardag. Jag har jobbat med arkeologi i drygt 20 år och under den tiden hinner man samla på sig en hel massa tankar och funderingar som pockar på att komma ut. De vanliga kanalerna för att förmedla arkeologi – rapporter, böcker, webbsidor – har sin givna form och det är mycket som inte ryms i den. Så därför: en blogg!


Men arkeologisk vardag är också vardagens arkeologi. Det mesta av det vi gräver upp och forskar kring är människors vardagsliv. Få arkeologer hittar skatter eller åker till djungeln på Indiana Jones-äventyr. Vår vardag består av krukskärvor, odefinierbara små rostiga järnföremål, vaga och svårtolkade spår av människors bostäder, verkstäder, åkerlappar och gravplatser. Av detta kan vi bygga spännande berättelser, men de bygger inte sig själva. Det är vårt pysslande och gnetande med en massa fakta och småbitar av det förflutna som ger stoff åt berättelserna. Vår arkeologiska vardag.


Vad ska du som läsare vänta dig här? En massa spridda funderingar som inte bara vänder sig till andra arkeologer utan minst lika mycket till alla som är intresserade och nyfikna. Tankar kring hur vi forskar om det förflutna, hur vi skapar våra berättelser och inte minst varför. Tankar kring hur till synes slumpmässiga spår av dåtiden faktiskt berättar väldigt mycket om människors liv och sätt att förhålla sig till sin tillvaro. Välkommen!