tisdag 3 februari 2009

Det främmande landet

Att forska om det förflutna är som att göra en resa till ett främmande land. Man kan förbereda sig i det oändliga med språkstudier, läsa kartor och handböcker och tro att man har en hyfsat bra bild av landet man ska åka till. Ändå kommer man obönhörligen att mötas av en serie kulturkrockar, där ens invanda tankebanor och sätt att bete sig plötsligt inte går att använda alls.

Man kan lösa det med att bortförklara den främmande kulturen som primitiv och inte värd att ta på allvar. Eller så kan man ta avstånd från sin egen kultur och höja den främmande till skyarna. Bland arkeologer och andra som betraktar det förflutna finns båda förhållningssätten. Just nu verkar det vara så att ju äldre, desto bättre. Äldre stenålder – paleolitikum (egentligen mesolitikum i Skandinavien) – framstår som en lycklig tid då alla åt en hälsosam diet, arbetade precis lagom mycket och levde jämställda, lyckliga liv. När vi börjar komma fram i århundradena närmast vårt eget var det mest ointressant elände! Möjligen hänger det samman med att när vi kommer långt tillbaka i tiden finns det ingen att fråga, inga källor bevarade utöver de arkeologiska spåren. Ju närmre vår egen tid, desto fler källor att vända sig till. Och förhoppningvis mer nyanserade bilder.

Den största tankefällan är dock att tro att människor alltid fungerat ungefär som vi gör idag. Det har de knappast gjort och det räcker att se sig om i dagens värld för att inse hur stora kulturella variationer det faktiskt finns. Människan är en extremt kulturell varelse och det finns inte ett mänskligt behov som inte kläs i kulturell dräkt. Och då talar vi inte bara om synliga, materiella ting utan i lika hög grad om tankebanor och sätt att förstå och strukturera tillvaron.

Vår syn på vad som är manligt och kvinnligt är en sådan kulturell företeelse och ett klassiskt exempel på feltolkning är Barumkvinnan som levde i Skåne under äldre stenålder. När man först undersökte hennes grav fann man en mejsel och en pilspets, varför man drog slutsatsen att det rörde sig om en man. För jakt är ju männens område, eller hur? Men en noggrannare granskning av skelettet visade att det rörde sig om en kvinna, som dessutom fött flera barn. Så fel kan det bli när man låter sin egen bild av sakernas tillstånd styra bilden av det förflutna. För det förflutna är faktiskt ett främmande land och man gör rätt i att nalkas det med en smula ödmjukhet...

1 kommentar: