Detta är inte en fornlämning!

Inte det här heller

Båda dessa lämningar är torpgrunder från 1800-talet i Hol, strax öster om Alingsås. De är varaktigt övergivna, de är rester av forna tiders bruk och dessutom välbevarade. Men några fornlämningar är de inte. Enligt anvisningarna till FMIS ska en torplämning registreras som fast fornlämning endast om den är från 1700-talet eller äldre.

Det är något nästan magiskt med den här fixeringen vid 1700-talet. Den går igen i andra sammanhang också – en silversked från 1790 betingar ett högre pris i antikhandeln än en sked från 1810, oavsett hur lika de är för övrigt. Det är som om 1700-talet är gammalt och spännande, medan 1800-talet är lite för nytt och lite för nära vår egen tid för att det ska vara riktigt intressant. Varför är det så?

Diskussionen om torplämningars vara eller icke vara som fornlämningar börjar nästan bli gammal och trött nu. Vi har haft den i många år, men den leder egentligen ingen vart och det börjar bli en slags moment 22-situation av det hela. För att visa på den arkeologiska potentialen hos torplämningarna behöver vi göra ett antal undersökningar av sådana. Riktiga undersökningar, inte bara titthål i backen. Men så länge 1800-talstorpen inte är fasta fornlämningar kan de inte undersökas vid exploateringar utifrån länsstyrelsebeslut. Och det är som bekant inom uppdragsarkeologin som möjligheterna finns att göra just lite större undersökningar...



Den här stackars stormskadade lämningen är inte heller en fornlämning. Det är väl knappt att man kan klassa den som "övrig kulturhistorisk lämning" ens en gång. Detta är bostadshuset till ett hemman i Tingås i mellersta Halland som flyttades ut vid laga skifte under 1800-talets andra hälft, för att sedan överges vid 1900-talets början.

Oavsett hur man klassar dessa lämningar, bär de alla på en historia om ett samhälle i snabb förändring och de är tänkvärda exempel på hur fort omvandlingen av ett landskap kan ske. Det är inte mer än 3–4 generationer sedan den stora omvandlingen av jordbruket skedde. Mängden torp närmast exploderade, de tidigare utmarkerna fylldes av bebyggelse och människor. Den odlade marken ökade kraftigt i omfattning.

Ny teknik, fossila bränslen, konstgödning och bekämpningsmedel medförde en dramatisk ökning av matproduktionen. Samtidigt behövdes färre händer i jordbruket. Från mitten av förra seklet ödelades mängder av gårdar och stora arealer med åkermark planterades igen till skog. Idag kan vi sitta på farstutrappen till gården i Tingås och ta en kopp kaffe, precis som man kunde ha gjort för hundra år sedan. Skillnaden är bara att potatisland och beteshagar nu består av granplanteringar och rösterna har tystnat.

Kanske kan vi där på farstutrappen också ana något av de snabba förändringarna i landskapsbilden under den tidigare omvandlingsperioden efter Digerdöden, då så många gårdar också lades öde? Idag är det dock föga troligt att de gamla hemmanen från förra och förförra seklet kommer att odlas upp igen. Det är inte lätt att återskapa odlad mark i granskog. Till skillnad från tidigare generationer ägnar vi oss nämligen åt att förstöra åkermark, inte att skapa ny. Det tål att reflekteras en stund kring. Kanske borde vi också fundera än en gång kring hur vi som arkeologer kan bidra till att berätta historierna om det som hände nästan nyss?