måndag 27 april 2009

Grävning i Mölndals Kvarnby


Min arbetsplats ligger i en före detta strumpfabrik i Mölndals Kvarnby och det är roligare än det låter. Forsarna i Mölndalsån har utnyttjats åtminstone sedan medeltid, först till mjölkvarnar och så småningom till allehanda industriverksamhet. Idag är området riksintresse för kulturmiljövården och en mäktig miljö att vistas i. Tyvärr pågår ingen industriverksamhet alls här idag. De gamla byggnaderna har byggts om till chica kontorslokaler för folk i kultur- och designbranschen medan de nya byggnaderna (som inte ses med lika blida ögon av design- och kulturfolket) helt sonika rivs.

Jag deltog nyligen, tillsammans med en bebyggelseantikvarie, i en liten grävning i Kvarnbyn, en såndär kul grej som ligger lite utanför den vardagliga verksamheten. Orsaken till det hela var – som syns på bilden ovan – att forsen underminerar en stödmur invid ett par byggnader. Rasrisken är stor och området är delvis avstängt. För att minska på vattentrycket planerar man lite olika åtgärder och en av dem är att eventuellt öppna en avstängd kvarnränna (nedan). Vårt uppdrag var helt enkelt att se vilka strukturer som eventuellt fanns kvar under alla fyllningsmassor.


Genom öppningen på bilden ovan har det en gång runnit vatten. Stenarna till vänster är den gamla botten i forsen och vi kan ana var rännan grävt sig ned (mitt i bild). Byggnaden är en liten mjölkvarn från 1800-talets mitt – kvarndrift har dock förekommit här långt tidigare. För 25–30 år sedan fyllde man upp området och gjorde ett litet parkarrangemang här. Bortsett från det lätt absurda i att anlägga en park i ett i övrigt ganska ruffigt industriområde, fick man alltså problem med för mycket vatten i den kvarvarande forsrännan. Så nu ska området "återställas", vad man nu menar med det.
Att man leder över vatten i en äldre kvarnränna är kanske inte så mycket att orda om. Men det är alltid problematiskt med så kallade återställningsåtgärder i en gammal miljö som har brukats i flera sekler och där olika generationers verksamhet ligger på och i varandra. Vad är det egentligen man vill återställa? Ska vi behålla tegelbyggnaderna från 1800-talet men riva 1900-talets industrimiljöer (vilket är precis vad man gör just nu)? Ska man ta bort "fula" delar, som rostiga turbinrör och gammalt järnskrot? Ska man t.o.m. rekonstruera rivna byggnader för att åskådliggöra en äldre miljö?
Och kanske allra svårast: hur hanterar vi det faktum att de här industrimiljöerna inte alls var så pittoreska som vi kan föranledas att tro idag. Att de charmiga arbetarbostäderna, idag svindyra bostäder, inte var så charmiga en gång utan snarare svårt överbefolkade och nedlusade. Att Mölndalsåns vatten var så nedsmutsat att inget liv fanns kvar överhuvudtaget? Att människor dog eller skadades för livet i de vackra tegelhusen med sina maskiner?
Det är inga nya frågor, men de tål att ställas igen och de är nödvändiga att ställa för alla som sysslar med restaurering och återskapande. Vilket man som arkeolog gör nästan dagligdags, om inte i konkret form så åtminstone i text och bild, i våra rapporter och andra texter. Hur vill vi egentligen förmedla det förflutna?

onsdag 15 april 2009

Ekornaholmen – holmen med äckrorna?

Torpet Ekornaholmen ligger strax sydväst om Borås och är ett av alla dessa torp vi inte vet så mycket om. Det noterades vid en särskild utredning inför ett vägbygge, men kommer inte att beröras direkt och det är inte aktuellt att gräva här. Som de flesta torp är det dokumenterat på häradskartan, som här är från ca 1890, men inte längre tillbaka i tiden. På häradskartan ser man tydligt hur efterleden i namnet har uppstått – torpet ligger verkligen på en holme, omgiven av våtmarker.



Några husgrunder är väl synliga.

Tomten avgränsas av en kraftig terrass som till synes inte enbart beror på den naturliga topografin. Snarare tycks den ha uppkommit, eller åtminstone ha förstärkts, av flera seklers odling på platsen. Och det är här det börjar bli intressant. Ortnamnet Ekornaholmen skulle nämligen kunna komma av ordet äckra (i äldre kartmaterial ofta stavat ekra), d.v.s. permanent övergiven åkermark, oftast av medeltida eller tidigmodernt ursprung. Alltså: holmen med äckrorna. Vad vi alltså möjligen har att göra med här, är något som är betydligt äldre än 1800-talstorpet. Det kan vara fråga om en liten medeltida enhet, avknoppad från någon av byarna i närheten (förslagsvis Viared), som brukats en tid men senare övergivits för att ännu senare återupptas som ett torp.

Vi kan inte belägga att så är fallet. Det går inte heller att utan grävning datera en eventuell äldre enhet och tidpunkten då den skulle ha ödelagts. Men vi vet idag att antalet ödegårdar i Sjuhäradsbygden (och i andra delar av Västsverige) är mycket stort. Inte minst det historiska kartmaterialet innehåller mängder med uppgifter om ödegårdar. Majoriteten av dessa har troligen lagts öde under den senmedeltida agrarkrisen, även om ödeläggelse har förekommit också senare.


Idag ligger torpet inom ett stort militärt övningsområde. Om det är några barn som byggt en koja, eller om soldater lekt krig på den gamla torptomten är oklart. I alla fall har den gamla jordkällaren fått ett nytt tak och användningsområde.