tisdagen den 1:e februari 2011

Det svårfångade Bogesund



Vad gör man på en snöig parkeringsplats i Ulricehamn i början av februari? Man försöker hitta spåren av den äldsta staden, Bogesund som den hette före 1741. Detta år bytte man namn till Ulricehamn, efter drottning Ulrika Eleonora, i hopp om att få bättre villkor för stadens handel. Något hjälpte lismandet och man fick så småningom villkor liknande de som Borås hade. Ulricehamn förblev dock en småstad och eldhärjades dessutom svårt 1788.

Kyrkan byggdes någon gång under slutet av 1200-talet eller under 1300-talets första hälft. Orten Bogesund är känd sedan senare delen av 1300-talet, men det är osäkert om den ska betraktas som en stad redan då. Mot slutet av 1400-talet fanns här borgmästare och detta tillsammans med några andra belägg visar att Bogesund åtminstone på papperet betraktades som en stad. Men hur såg den ut?

Inga större grävningar har gjorts i staden, men en del schaktkontroller och förundersökningar. Resultatet från dessa är magert. Inga bebyggelsespår från medeltid. Enstaka lämningar från tidigmodern tid som inte lett vidare till några slutundersökningar. Var medeltidens Bogesund låg, hur det såg ut och vad det egentligen var för något är ännu helt outrett.

När det blev aktuellt med en förundersökning centralt i stan, nära Stortorget och kyrkan hoppades vi förstås att något litet spår av den äldre staden skulle dyka upp. Här fanns stadsgårdar åtminstone sedan 1642, då den äldsta kartan gjordes. Men när vi satte skopan i marken så kom det - ingenting! Eller i alla fall väldigt lite. Ett matjords/odlingslager med 1800-talsfynd. Ett lite äldre lager, kanske från stadsbranden 1788 eller något tidigare. En syllstensrad som möjligen hör till en skomakeribyggnad från förra seklet. Och några fina flaskor som innehållit Tingsryds mellanöl, sannolikt 1970-tal. Det var det hela. Nu är vi inte färdiga, vi ska tillbaka lite senare och titta på de ytor som nu är tjälade. Så hoppet lever än.

Men varför är en del städer så svårfångade? Det gäller inte bara Ulricehamn utan lika mycket till exempel Laholm, där man i stort sett bara hittat spår från tidigmodern tid, trots att orten är känd redan från 1200-tal. Kungsbacka är känt som stad sedan 1400-talet, men utöver stadskyrkan finns inga spår efter den äldsta bebyggelsen.

Vad hade de för sig i de här städerna? Var de bara en slags kamerala skapelser, anlagda för att någon eller några skulle kunna utnyttja de juridiska fördelarna med en stad - handel t.ex? Eller var de uttryck för makt, anlagda av kung eller högadel i syfte att kontrollera den omgivande landsbygden? Bodde det överhuvudtaget någon här under den första tiden eller var de här städerna snarare en sorts tillfälliga marknadsplatser? Se där en forskningsuppgift för den som behöver ett ämne!

torsdagen den 4:e juni 2009

Bloggen som kom av sig

Ibland blir det just ingenting. Här är det rapport- och anbudsarbete som gäller och inte så mycket spännande från fält att rapportera. Men det kommer så småningom, jag har inte lagt ned bloggen än i alla fall. Möjligen kan det dyka upp en och annan gästbloggare...

måndagen den 27:e april 2009

Grävning i Mölndals Kvarnby


Min arbetsplats ligger i en före detta strumpfabrik i Mölndals Kvarnby och det är roligare än det låter. Forsarna i Mölndalsån har utnyttjats åtminstone sedan medeltid, först till mjölkvarnar och så småningom till allehanda industriverksamhet. Idag är området riksintresse för kulturmiljövården och en mäktig miljö att vistas i. Tyvärr pågår ingen industriverksamhet alls här idag. De gamla byggnaderna har byggts om till chica kontorslokaler för folk i kultur- och designbranschen medan de nya byggnaderna (som inte ses med lika blida ögon av design- och kulturfolket) helt sonika rivs.

Jag deltog nyligen, tillsammans med en bebyggelseantikvarie, i en liten grävning i Kvarnbyn, en såndär kul grej som ligger lite utanför den vardagliga verksamheten. Orsaken till det hela var – som syns på bilden ovan – att forsen underminerar en stödmur invid ett par byggnader. Rasrisken är stor och området är delvis avstängt. För att minska på vattentrycket planerar man lite olika åtgärder och en av dem är att eventuellt öppna en avstängd kvarnränna (nedan). Vårt uppdrag var helt enkelt att se vilka strukturer som eventuellt fanns kvar under alla fyllningsmassor.


Genom öppningen på bilden ovan har det en gång runnit vatten. Stenarna till vänster är den gamla botten i forsen och vi kan ana var rännan grävt sig ned (mitt i bild). Byggnaden är en liten mjölkvarn från 1800-talets mitt – kvarndrift har dock förekommit här långt tidigare. För 25–30 år sedan fyllde man upp området och gjorde ett litet parkarrangemang här. Bortsett från det lätt absurda i att anlägga en park i ett i övrigt ganska ruffigt industriområde, fick man alltså problem med för mycket vatten i den kvarvarande forsrännan. Så nu ska området "återställas", vad man nu menar med det.
Att man leder över vatten i en äldre kvarnränna är kanske inte så mycket att orda om. Men det är alltid problematiskt med så kallade återställningsåtgärder i en gammal miljö som har brukats i flera sekler och där olika generationers verksamhet ligger på och i varandra. Vad är det egentligen man vill återställa? Ska vi behålla tegelbyggnaderna från 1800-talet men riva 1900-talets industrimiljöer (vilket är precis vad man gör just nu)? Ska man ta bort "fula" delar, som rostiga turbinrör och gammalt järnskrot? Ska man t.o.m. rekonstruera rivna byggnader för att åskådliggöra en äldre miljö?
Och kanske allra svårast: hur hanterar vi det faktum att de här industrimiljöerna inte alls var så pittoreska som vi kan föranledas att tro idag. Att de charmiga arbetarbostäderna, idag svindyra bostäder, inte var så charmiga en gång utan snarare svårt överbefolkade och nedlusade. Att Mölndalsåns vatten var så nedsmutsat att inget liv fanns kvar överhuvudtaget? Att människor dog eller skadades för livet i de vackra tegelhusen med sina maskiner?
Det är inga nya frågor, men de tål att ställas igen och de är nödvändiga att ställa för alla som sysslar med restaurering och återskapande. Vilket man som arkeolog gör nästan dagligdags, om inte i konkret form så åtminstone i text och bild, i våra rapporter och andra texter. Hur vill vi egentligen förmedla det förflutna?

onsdagen den 15:e april 2009

Ekornaholmen – holmen med äckrorna?

Torpet Ekornaholmen ligger strax sydväst om Borås och är ett av alla dessa torp vi inte vet så mycket om. Det noterades vid en särskild utredning inför ett vägbygge, men kommer inte att beröras direkt och det är inte aktuellt att gräva här. Som de flesta torp är det dokumenterat på häradskartan, som här är från ca 1890, men inte längre tillbaka i tiden. På häradskartan ser man tydligt hur efterleden i namnet har uppstått – torpet ligger verkligen på en holme, omgiven av våtmarker.



Några husgrunder är väl synliga.

Tomten avgränsas av en kraftig terrass som till synes inte enbart beror på den naturliga topografin. Snarare tycks den ha uppkommit, eller åtminstone ha förstärkts, av flera seklers odling på platsen. Och det är här det börjar bli intressant. Ortnamnet Ekornaholmen skulle nämligen kunna komma av ordet äckra (i äldre kartmaterial ofta stavat ekra), d.v.s. permanent övergiven åkermark, oftast av medeltida eller tidigmodernt ursprung. Alltså: holmen med äckrorna. Vad vi alltså möjligen har att göra med här, är något som är betydligt äldre än 1800-talstorpet. Det kan vara fråga om en liten medeltida enhet, avknoppad från någon av byarna i närheten (förslagsvis Viared), som brukats en tid men senare övergivits för att ännu senare återupptas som ett torp.

Vi kan inte belägga att så är fallet. Det går inte heller att utan grävning datera en eventuell äldre enhet och tidpunkten då den skulle ha ödelagts. Men vi vet idag att antalet ödegårdar i Sjuhäradsbygden (och i andra delar av Västsverige) är mycket stort. Inte minst det historiska kartmaterialet innehåller mängder med uppgifter om ödegårdar. Majoriteten av dessa har troligen lagts öde under den senmedeltida agrarkrisen, även om ödeläggelse har förekommit också senare.


Idag ligger torpet inom ett stort militärt övningsområde. Om det är några barn som byggt en koja, eller om soldater lekt krig på den gamla torptomten är oklart. I alla fall har den gamla jordkällaren fått ett nytt tak och användningsområde.

onsdagen den 25:e mars 2009

Rapportarbete


Hösten och vintern 2007 undersökte vi en gårdstomt i norra Bohuslän vid namn Vålle (Lur 361). Det var en spännande grävning där vi kunde dokumentera huslämningar och fynd från tidig medeltid till förra sekelskiftet. Det fanns också en smedja på gården. Ja, och så en del förhistoriskt krafs förstås ;-) men fokus låg på den historiska gården. Efter många om och men har jag med hjälp av att antal kolleger tragglat mig igenom dokumentationsmaterialet och den tekniska rapporten är i princip färdig. Den lämnas till redaktionen denna vecka och så småningom kommer den att ligga på vår hemsida för nedladdning. Alltid lika skönt att avsluta ett stort jobb!
Det kommer att bli någon form av vidare bearbetning av grävresultaten i vetenskaplig och/eller publik form; detaljerna är dock inte helt klara ännu.

måndagen den 23:e mars 2009

Utmarksbruk då och nu

Historiskt utmarksbruk i Västsverige är förstås stora arealer med bete på ljunghedar och i skogar. Men här finns också en omfattande småskalig järnhantering som ibland är synlig i form av slaggvarpar och blästugnar, men kanske vanligast genom alla små kolningsgropar som finns lite överallt. I ett skogsområde strax sydväst om Landvetter flygplats fann vi mängder av sådana i samband med ett detaljplaneärende. Tydliga vittnesbörd om skogens betydelse som ett viktigt resursområde, i Västsverige många gånger viktigare än det traditionella jordbruket.


Idag ser utmarksbruket annorlunda ut – storskalig virkes- och massaproduktion i monokulturella granplanteringar. Men en och annan koja bygger barnen då som nu!



Och fortfarande kan man ha träd till allt möjligt. Hur var det nu? – Home is whereever I hang my hat (vem sade det??)

Rapporterna från Landvetterprojektet finns här:

onsdagen den 18:e mars 2009

Fina fynd i våtmark

Man är ute och utreder. Man hittar en fin liten våtmark. Tankarna kretsar kring offerfynd, associationerna går mot Käringsjön (i Halland) och andra maffiga fyndplatser. Glad i hågen gräver man ett schakt...

... och visst fanns det fina fynd här. Man ska nog dock vara hängiven det samtidsarkeologiska perspektivet för att fullt ut uppskatta ett fint litet hushållsinventar från mitten av 1900-talet eller så. Pyro och Blå blom från Gustavsberg, Ostindia från Rörstrand, en vademecumflaska och en hel del annat smått och gott .-)